I fablernas värld..

Skrivit av Tess: 2010-09-26 | 10:45:59

Klockan 07.10 slog jag upp ögonen för första gången denna natten, och vandrade med målsäkra steg till köket för att fylla på min skrikande mage. Öppnar kylskåpsdörren och får till min fasa se endast en halv liten ryggkotlett kvar på talriken. Jag som halvslumrat hela vägen hit i hopp om att med lite ryggbiff i magen lugnt kunna somna om utan minsta problem växlar nu hastigt personlighet och blir skvatt galen...
En halv ryggbiff kanske räddar någon timme, men vad händer när jag vaknar igen och magen skriker efter mer, vad ska jag göra då? Då är jag tillbaka på ruta ett med kräkningar var och varannan timme och ett halv-zombieliv i soffan igen.. Det går jag INTE med på.
Sambon får värsta utskällningen och jag börjar hyperventilera och får nån form av panikångestattack, det här kan inte vara bra alls.. inte bra alls.
Det är någon mer här, jag kan inte avskilja vem det är, men jag blir inte rädd, på något vis känner jag nog personen som för all sin makt nu föröker lugna mig... Sen börjar det bli suddigt..
Jag mins en trädgård, det är vacker väder och jag tror min moster är där och vattnar blommorna, det känns som så iallafall...
Sen tror jag att jag håller på att sälja min bil.. Min fina fina pärla, till någon fartdåre som kör det fortaste han kan med den över högakustenbron..... Sen vaknar jag, med andan i halsen och hjärtat nästan uppe i gommen känns det som.. och jag är hungrig!

06.40 är klockan när jag stillsamt vandrar in mot köket, puh jag har ju sovit nåra timmar iaf. Tar nåra vacklande sömniga steg mot kylskåpet och öppnar dörren.. Jag har svårt att se för det blir så ljust, men mina händer trevar målmedvetet efter kött.. Tillslut finner de vad de söker, och det finns en hel hög där! En ståtlig hög av genomstekt ryggbiff bara ler mot mig. Jag tar en halv, pillar port de stora hela rosépepparkornen som hört till marinaden tidigare, men som nu bara gör mig iriterad för jag tror varenda gång jag råkar få med en i munnen att jag bitit av en tand. Ja, det låter som det.
Jag nöjer mig inte med halvan biff, utan plockar leénde med mig fyra rutor polkachoklad för senare bruk. Vandrar sömnigt tillbaka, men stannar vid badrummet. Lägger chokladen på tvättmaskinen och håller ryggbiffen i munnen medans jag gör det jag måste, blåsan krymper för varje dag som går har jag märkt och man börjar likna någon form av pensionär. Inte för att det är svårt att hålla tätt, för det går bra, men ska det fortsätta i det här tempot får jag nog skaffa blöja snart, eller bosätta mig på heltid i badrummet..
Jag försöker att spola det tystaste jag kan för att inte väcka den vackra i sovrummet. Sköljer händerna i kallt isande vatten, mest för att det ska gå fort och inte låta så mycket.. (Vad det nu ska vara för nytta till, inte ens en jordbävning skulle kunna väcka stocken som slumrar i min säng.)
Sen tar jag min ryggbiff o min choklad och krypper ner under det varma täcket igen.
Köttet i magen och chokladen spar jag till senare uppvakning... bara en liiiten bit först, man somnar så gott då.


Andra gången jag vaknade var inte lika rolig, jag har ju trots allt bara vaknat två gånger hittils, men vill man räkna med den första så kan jag väl sträcka mig så långt som 2 1/2 då..
Det låter som ett barn pratar högt som fan på tvn, sen går en Robyn låt i bakgrunden samt nått ljud som kan liknas med en softare nyårsraket av nått slag.. Hur som helst, när jag inte står ut längre kliver jag med bestämda steg upp (chokladen är slut för länge sen, jag har en förmåga att äta i sömnen också.. tydligen) stegar mot ljudets utgångskälla och försöker låta bestämd när jag frågar den skyldige om han försöker plåga mig upp ur sängen eller? Men möts av ett vackert ansikte och ett brett leénde som skrattar till lite och säger; -oj, jag kan ta på mig hörlurarna, gå du och lägg dig igen gumman.
HUR kan man vara bestämd och sur då? Jag mår ju faktist bra, och helt ärligt så var den nog fanimig på tiden att jag vaknade iallafall. Jag blir nyfiken på vad det är han ser/lyssnar på, och tydligen var det en väldigt skrikig variant av intervju med just Robyn.
Jag ler tillbaka o säger att det är lugnt såklart, tar med mig min dator och går tillbaka till sängen.. Fast på vägen tar jag ett pitstop förbi kylen, en tugga ryggbiff och chokladen följer med mig!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0